meum.blogg.se

Nu är det nästan på dagen en månad kvar tills det är tänkt att jag ska på studiebesök med anade konsekvenser i Danmark. Lite nervös. Fast mest över det faktum att det tillkommit en faktor jag måste fundera lite över. En faktor som just nu är på semester i Egypten.

 

Hej och Hå.

 

 

 

 

 

Riktigt såhär desperat är inte jag.

Ibland orkar jag bara inte skriva. Och då struntar jag helt enkelt i det. 

 

För två veckor sedan blev jag faster - igen. Denna gången till världens finaste lilla Ralph. Han är så hemskt söt och är på pricken lik min bror när han var liten. Så, i helgen som var så kom ma och pa ner från Västervik och vi har inte gjort många knop. Lördagen bjöd på tidig förmiddagssol men tyvärr försvann den lagom till långpromenaden. Vi fikade på Systrar och Bröder och sen blev det sushi från Chill Out till middag (egentligen helt ointressant info, men det var det vi gjorde).

 

Gårdagen spenderades delvis på IKEA, delvis på soffan och delvis på gymmet. Så, idag har jag en brutal träningsvärk i knävecken (tydligen får man det när benen i musklerna är korta och klena). 

Idag har jag även varit hos läkaren en sväng för att diskutera medicinering och annat runt en blivande graviditet. Läkaren jag har är ung, öppen, glad och jättetrevlig. Och OTROLIGT kunnig. Vi gick igenom alla plus och minus med att äta min medicin när man är med barn och tillslut kände jag mig trygg i att kunna ta beslutet att fortsätta med den även om jag skulle bli det. Hon tyckte även att det kunde vara en god idé att upprätta kontakt med en psykolog, bara som stöd om det skulle behövas. Så, där är jag nu och det känns jättebra. 

 

 

 

 

 

 

Idag är Jante min bästa vän. Jag är på dåligt humör och känner en viss... nej det var lögn, jag känner en enorm glädje i att raljera över andras olycka. Dessvärre tycks det inte finnas så mycket att raljera över just ikväll. Ingen som krockat med sin bil som jag kan säga får skylla sig själv. Ingen som just förlorat en massa pengar på aktier som denne skrutit om så länge att jag fått sår i öronen och ingen som blivit inkallad till chefen för att få en uppläxning. Det enda som har hänt är att jag tycks ha svällt som en ballong de senaste två dagarna, att träningspasset idag var jobbigt och att jag var totalt ofokuserad och hade ingen som helst kontroll.

 

Förövrigt borde jag ringa till mormor. Men det får bli imorgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänkte skaffa mig en hobby. Här är några jag funderat över:

 

- Släktforskning. Fast det har gjorts av både farfar och morfar innan mig och ingen av dem tycks ha hittat några stenrika och spännande personer jag kan vara en bortglömd arvinge till, så jag tror att jag struntar i det.

 

- Kattuppfödning. Fast dom jag har hårar redan alldeles för mycket. Och dom tar alldeles för mycket plats i sängen. Och dom klöser på möblerna. Och jag vill inte gå under epitetet "crazy cat lady" redan vid 33 års ålder. Så, det får vara.

 

- Bakning. Faktiskt något jag tycker är roligt, på riktigt! Enda problemet är ju att jag inte har någon som äter upp det jag bakat och att bjuda på kakor varje dag på jobbet blir kanske lite overkill tillslut.

 

- Vinprovning. Nej, det har faktiskt aldrig lockat. Men det är ju en typiskt "bra" hobby.

 

- Renovering. Har varken tålamodet, pengarna eller kunskaperna. Överlämnar detta med varm hand till proffsen.

 

- Drejning. Ja! Det hade passat mig perfekt. Om det inte vore för att alla kurser jag tittat på kostar skjortan och på en del av dem ville dom även att man skulle ha en egen drejplatta. Inte något man har i garderoben precis.

 

Det blev alltså ingen av dessa. Istället beställde jag detta av Kristian och hoppas på att Panduro Hobby kan förändra mitt liv.

 

 

 

 

 

 

 

...så, jag köpte världens mest meningslösa leksak till dem. Men, dom tycker att den är sjukt rolig och jag slipper röra på mig mer än nödvändigt. En fantastisk win-win, skulle man kunna säga.

 

...kunde man ju ha önskat att man var. Men istället är man ett lördagsbarn.

 

 

Fick min nya och efterlängtade soffa idag. Den är fantastiskt snygg och bekväm. Hilding har redan hittat sin hörna, så nu ligger vi här och grisar tillsammans.

 

 

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag har satt upp min sovrums-tv på vinden, så det ska bli spännande att se hur det går att somna. Jag får roa mig med en gammal hederlig bok ett tag först tror jag.

 

Wish me luck.

Jag ska kanske vara nöjd med att det jag oroar mig mest för är saker som dagisplatser och boende. Det finns ju faktiskt miljoner andra saker, som är mycket värre, som jag kanske borde oroa mig för istället. Så som sjukdom, skador, uppfostran och dåliga sällskap... 

 

Fast det kanske är sånt man börjar oroa sig för först när man blivit förälder?

Jag har roat mig med att sitta och läsa på Försäkringskassans hemsida. Och, det har inte gjort mig ett dugg klokare. Jag tänkte att jag skulle börja kolla mina möjligheter till att få bostadsbidrag samt se över hur många dagar man får/kan/måste vara föräldraledig. Det var basbelopp hit, uträkningar dit och jag orkade inte ens läsa klart. Sen skulle jag se hur mycket jag skulle kunna få i bostadsbidrag. Jag tog till i överkant och skrev att jag med min lön skulle bo i en lägenhet på 75 m2 med en månadskostnad på 10500kr. En, tyvärr, inte helt orimlig hyra för en trea i Malmö. Resultatet: 500 spänn. Så mycket (?) skulle jag kunna få. Jag började nästan skratta högt när jag läste svaret. Det känns ju inte lönt att krångla med pappersarbete för 500 ynka spänn.

 

Nåja, nu när jag vet så kan jag ju börja fundera på hur många år jag kan stå ut på 42 m2 med en miljon barnprylar.

 

Hurra!

Just nu händer det inte så hemskt mycket på det här området. Alla tester är avklarade, alla papper fixade, alla pengar lånade. Men, jag har bestämt mig för att vänta med att åka till kliniken tills den jobbigaste perioden på jobbet är över och tills jag känner att jag fått landa i det faktum att det här kan bli verklighet inom en mycket snar framtid.

 

Så, fram tills det att jag kommer igång igen på riktigt så får ni nöja er med vanligt ordbajsande. Och kanske en och annan reflektion.

 

Tog chansen att kunna gå tidigt från jobbet idag och hjälpte Henrik och Johanna med att hämta Aniara på dagis. Hon var ljuvlig som vanligt. Vi myste, läste Lotta på Bråkmakargatan, diskade (vatten är ju fantastiskt roligt när man är 2 år) och åt kiwi, En fin avslutning på dagen och en trevlig start på kvällen.

Nu tänker jag fortsätta att klå mamma i wordfeud. Det är mycket roligt, eftersom att hon är den enda jag lyckas med att vinna över.

 

 

Jag gissar att ingen har missat debatten om Barnfattigdom som varit på tapeten den senaste veckan. Jag såg inte hela Uppdrag Granskning, jag missade tyvärr början. Det jag kände när jag såg det var besvikelse och sorg. Här sitter det vuxna förstå-sig-påare och säger att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige. Jag kan förstå tanken med att påvisa att stora organisationer som BRIS och Rädda Barnen behöver ifrågasättas och "kollas", men jag tycker att debatten som skapats utifrån detta är hemsk. Det är att sparka på de barn som redan har det allra svårast. Att påstå att de inte har det så svårt är som att inte se dem, tycker jag. Susanna Alakoski skrev en väldigt intressant artikel i DN ("Alla fattiga barn går inte i trasiga skor") som jag tycker tar upp väldigt många viktiga poänger. Det jag tycker är viktigast är just det att det kanske inte alltid syns. Jag har själv träffat många ungdomar som berättat om hur de får stjäla jackor för att det inte ska märkas bland deras kompisar att deras familj inte har några pengar, som berättar om att de måste äta jättestora portioner av mat i skolan för att de inte får något mer lagat mål mat på hela dagen (dom här ungdomarna tycker inte att loven är det bästa med skolan) och ungdomar som vill sluta skolan för att kunna ta ett jobb och hjälpa till hemma istället. Inte för att deras föräldrar tycker att dom ska det, utan för att dom själva känner ansvar för att familjen ska kunna överleva. Men, dom säger inte att dom är fattiga. Fattig är ett skällsord och hellre dör man än att erkänna att det är det man är. Sen tycker jag att det är jätteviktigt att media och samhället inte stämplar någon som fattig. Ibland handlar det ju givetvis om vad man jämför med. Och en del som jag kanske skulle tycka är fattiga känner sig inte fattiga. Och vem är då jag att säga att dom är det? Det är inte enkelt men kanske är det inte heller så svårt, egentligen?

 

Det som dock gör mig mest förbaskad är nog de vanliga "Svenssons" som sitter och har åsikter som påvisar total brist på kunskap och empati. Jag påminner mig själv, gång på gång, LÄS INTE KOMMENTARERNA, LÄS INTE KOMMENTARERNA. Men, vad gör jag? Jag läser kommentarerna. Det är obehagligt att se hur mycket hat och missunnsamhet som gror ute i stugorna. Flashback, som ju är alla idioters forum, är välkänt för sitt spridande av galna åsikter, men tyvärr ligger inte kommentarsfälten långt efter. I samband med detta om Barnfattigdom så har det i flera kommentarsfält påpekats att det faktiskt inte är barnen som är fattiga och att det därför är fel att kalla det barnfattigdom. Visst, jag kan ge dem det. Men många slutar inte där. Jag har läst kommentarer där avsändaren menar att om föräldrarna väljer att vara fattiga så får de skylla sig själva. Ja, för det är ju säkert något man väljer.

Jag brukar läsa VT (Västerviks tidningen) på nätet (det är en mycket dålig tidning, vill jag tillägga. Men det ger mig lite koll på vad som händer hemma) och häromdagen skrev de också om det här ("Barnfattigdom finns även här i Västervik"). Det var ingen stor artikel men jag tycker att det var fint att de tog upp det (även här är kommentarerna i vissa fall skrämmande).

 

Till sist vill jag också säga att pengar visst gör en lycklig. Inte på det viset många kanske tänker, utan för att det ger en möjligheten att fokusera på annat än om man har mat för dagen eller möjlighet att köpa nya vinterkläder till sitt barn (en resa till Thailand är säkert jättetrevligt, men verkligen inget måste).

Just nu är det galet mycket att göra på jobbet. Två nya kollegor, en kandidat och 19 klasser som ska göra gymnasieval. Därför har min arbetsvecka utökats med över 6 timmar. Inte så hemskt mycket kanske, men jag känner mig lite som en hamster som samlar på flextimmar att använda vid ett bättre tillfälle. Så, nu får jag avsluta detta inlägg och börja jobba.